Vilken dag! En midsommarafton man sent kommer att glömma. Marianne kom från Sverige till Stansted redan klockan 9 på morgonen och Maria och jag kom dit klockan ett. Vårt plan skulle gå 17.15, men var försenat så vi kom inte iväg förän halv nio. Vi åt lunch, shoppade, drack kaffe, handlade igen tills det var dags att gå till gaten. Men det hände också något roligt. Vi fick tidernas överraskning när vi stötte på min kusin Ulla som bor i London och nu var på väg till Sverige. 

Väl framme, kl. halv ett, gick vi ut för att leta efter en taxi. I kön stötte vi på dels en ensam tjej som inte vågade åka taxi ensam så hon fick åka med oss, dels en ung kvinna från Valencia, som var läkare och jobbade i London, men hade jobbat fyra år i Neapel och hatade staden. Bra början när vi till slut fick en taxi som jag lovar inte hade gått igenom någon ITV. Inte en enda stötdämpare, jag fick halvt hänga i handtaget för att inte få ryggen knäckt. Föraren var inte mycket bättre, han körde mot rött ljus och körde in från fel håll på enkelriktade gator, men vi kom lyckligt fram och där stod en kille och väntade på oss för receptionen var stängd.